Johanna på andra sidan jorden

Här, nu, idag. Jag och Nick låg och pratade i min säng under eftermiddagen och hade öppet fönster så att vi kunde känna den kalla vårvinden och få en glimt av solen genom glipan.Inte förren då, helt seriöst, ja inte förren då insåg jag att familjens schema har mindre än fyra rutor kvar.



Vi försöker alltid skriva upp så mycket vi kan på vårat vardags schema för att inte ha saker som krockar med varandra och så att Mary alltid vet vilken tid hon ska hämta oss var vi nu än är.

Jag insåg idag hur mycket jag tar allting för givet nu. Att vakna upp i min stora queen size bed varje morgon, att vara tvåa uppe för att hitta något ätbart i kylskåpet innan bussen väntar kl. 06.50. Att få skjuss hem från skolan av Eric och stanna på Dunkin Donuts var eviga dag och sen åka hem. Göra läxorna, gå till träningen eller se Nick.
Äta middag, se på  en av alla serier familjen förljer och sen i bed igen.
Helgen väntar och fredag + lördag kväll tilbringas ALLTID ute på något vis. Om det inte är födelsedags fest inne i boston så är det filmkväll eller något galet äventyr med kompisgänget.
Allt som låter så simpelt här, är så betydelsefullt trots allt.
Utan tvekan, utan en minsta sekund tänkandes kan jag påstå att det här är året i mitt liv. Jag hade förväntningar och förhoppningar innan jag åkte. Men nästan allt har vunnit över dem alla och det är stort. Att verkligen få vara en del av mer än ett kompisgäng, få vara någon med namn och rykte och inte bara ett ansikte i korridorerna betyder!

Men att få höra ordet "goodbye party" av Mary igår var heartbreaking. Mina ögon blev helt vattniga och där väntade Mary med en öppen famn. Jag vill inte ha ett party Mary, jag vill inte! Jag kände mig som 5 åriga Johanna igen, som vill ha sin vilja igenom. Men jag vill inte åka hem. Jag om någon är inte i närheten av att vara redo för det. Vadå hem? Hem, vasagatan? eller var? Men det här hemmet då? Den här familjen?


Det här är mitt hem nu. Ett år kanske låter lite. Men det är tillräckligt mycket för att få "a second home"...
Denna infart är fastprintad i mitt minne. Varje morgon 06.50 för skolbussen, varje eftermiddag 14.45 efter skolan. Sen igen och igen och igen och igen och föralltid!!!


hemma

Mina fyra rutor som var och en är en månad. I huvudet vill jag bara sudda ut dem alla och börja om som alltid och räkna upp det fyra nästa månaderna. Men... drömmen kommer nog aldrig att bli till verklighet efter allt. Livet där hemma väntar. Familjen och vännerna med. Katte och DK. MUF och SR. Cykeln och Stallet och gamlingarna.